Söndagsblubb

Kaffe och plattnost myssällskap i fåtöljen. Den yngre herren, han som någonstans i sitt lilla huvud tror att han är en kanelbulle som får plats precis överallt.

Vilken dag. Ute hela förmiddagen med träning i hundlekparken. Lite godisletande och balansträning på stockarna. Sedan inne på eftermiddagen med lite husliga sysslor. Har sorterat ut sommarkläderna ur barnens garderob och budat hem lite snygga höstkläder på tradera. Nu när killarna nästan har samma storlek i kläder (inte riktigt, men vissa plagg passar dem båda) blir det lite ont om visst. Älskar tradera.

Ny vecka i morgon. Just nu sådär lagom taggad men gissar att det känns piffigare efter dusch och när den där koppen kaffe är slut. Och just det, sömn också. Det ska vara bra. Har jag hört.

Resultat Öland Nat.

Klockan fem i morse vaknade jag och undrade vem i hela friden det var som borrade i väggen. Det visade sig vara väckarklockan som talade om att det var dags att stiga upp och åka till Öland. Regn hade utlovats, så ringklädseln doldes väl under lager av mjukisbyxor, tjocktröjor och diverse sjalar. Smink på, kort promenad med båda hundarna och symbolisk frukost. Sedan packade vi in oss i bilen, Bosse och jag. Mot Öland!

I samma stund vi körde ut på 25:an började det ösregna. Och gjorde så hela vägen. När vi körde över bron var jag ett tag lite osäker på om jag körde bil eller båt, det var liksom vatten överallt.
Ungefär 15 minuter innan vi var framme vid Böda Camping slutade det och det började se lite ljusare ut på himlen.

Vi kom i god tid och inledde med en lång promenad i skogen. B var nöjd och taggad, men inte så stissig. Hämtade buren och gick igenom vaccinationskontroll och vet. besiktning utan problem. Hittade till ringen och installerade oss.

Cool hund och faktiskt väldigt cool Lotta. Vi tog några rundor med den nyinköpta och mycket populära gummiboll för att hitta fokus. Gjorde några kontaktövningar och jodå, vi var helt med på noterna. I synk.

Men så hände det som brukar hända ungefär 30 minuter innan det är dags att gå in i ringen. En annan hund kommer för nära och allt lugn, alla bra känslor försvinner på en gång. Helt plötsligt är hunden på tå och jag har slut på självförtroende. Då lämnade vi våra saker, tog bollen och gick mer mot havet. Jag kände att fan, det här som såg ut att bli så jävla bra. Nu kändes det botten. Så jag drog iväg ett sms till J, förklarade läget och bad om några peppande ord. Och som vanligt lyckades han vända mig på rätt köl igen.

Här kommer pepp. Ni är bäst! Och inte har ni åkt 20 mil för att låta några andra sabba er dag…. Pussas lite med honom. Ryggsäcken. Bedöm inte er prestation utifrån de yttre ramarna utan utifrån era egna ramar. Vi älskar er!

Vi vände. Jag hade medvetet inte köpt katalog, jag vet helst inte på förhand hur många det är i klassen, har jag insett. Såg unghundshanarna. Och sedan blev vi inropade. Och det var bara vi. På ett sätt optimalt, på ett annat sätt mycket svårare. Optimalt för att vi kan köra vårt eget race. Svårt för att jag blir nervös över att alla tittar på bara oss.

B var för första gången så fokuserad på mig att han bara hälsade på domaren lite kort. Annars tenderar det ju att bli lite hångelkalas, men inte nu. Han visste var bollen fanns (i min tröjärm) och godiset hade jag några bitar av i handen.

Domaren var bra. Avslappnad. Han gav ett vänligt intryck. Jag kände hur mina axlar sjönk, i positiv bemärkelse. Unghundshanarna hade alla varit av den lite större typen, och alla hade fått excellent, så någonstans i magen höll jag tummarna för att det kanske kunde vara så att Bs storlek inte låg oss i fatet den här gången.

Vi blev ombedda att gå ett varv. B travade!! Lugn, avslappnad. För annars travar han inte. Inget drag, bara cool. Skötte sig fint på bordet. Stod ok framför domaren, även om tröttheten och otålighet började göra sig påmind.

När ringsekreteraten ropade ut excellent skrek hela jag yes! inombords. För det var precis så det hade känts. Alldeles utmärkt! Domaren kommenterade den något höga svansen och sa att den skulle ju inte bäras så högt. Nej, och det är ju inte mycket att göra åt. ”Men det är en väldigt fin hund du har”.

Jag fällde nästan en tår när vi var tillbaka vid buren. Vi har tränat och kämpat och slitit och harvat runt i ett träsk av very good och good i två års tid. Och idag bara stämde allt. Och äntligen äntligen fick vi vara excellent.
Inte bara i huvudet, utan även på pappret.

20 mil hem igen i ösregn. Trötta, men så nöjda. Kritiken? Fantastisk!

”Trevlig helhet. Bra huvud och uttryck. Bra ögon. Välburna öron. Utmärkt hals och rygg. För högt buren svans. Stadig kropp. Rör sig mycket bra.”

Det som gör

Efter en dag som låtit lalalallalololomammamammatittamammakommammanejdetärjagsombestämmerbadaboodohaaaaahiiiiiiiiskrikgråtälskardigmammapussdadadada
Efter en sån dag är det rent ut sagt jävligt skönt med en sån här kvällspromenad:

Och i morgon är det min sovmorgon (helt hutlöst stort och nöjt flin)

Lotta (på Bråkmakargatan)

Äldste tittar på Lotta på Bråkmakargatan. Blir stum av förundran när han ser hennes ilska. Hur hon vrålar rätt ut, klipper sönder en tröja och flyttar hemifrån. Under dagen har vi kämpat oss igenom minst fem sammanbrott i klass med jordens undergång. För att han inte vill. För att han blir arg när han inte får. För att han är trött. För att han inte kan. På repeat. 

Han förstår att andra också blir arga. Jag tror han upplever förvåning och igenkänning. När jag med ett leende säger att ”där ser du, det är inte bara du som kan bli arg” ler han under luggen och svarar att han älskar mig. Han älskar mig mest och hela tiden. Och jag förklarar att jag älskar honom också. Mest och hela tiden. När han är glad och när han är arg. Precis lika mycket oavsett.

När Lotta flyttar hemifrån oroar han sig. Han förstår att hon är ett litet barn, precis som han själv, och han oroar sig för att hon ska sova utan sin mamma och pappa. ”Det går ju inte att sova utan mamma och pappa, mamma. Jag kan aldrig sova utan dig.” Nej, det vet jag att du inte kan, får jag förklara. Och jag får förekomma historien lite, och berätta att när det blir kväll, då vill inte Lotta heller sova utan sin mamma och pappa. Hon vill hem. Och hennes pappa kommer och hämtar henne.

Då ler han och säger att det är bra. Och det är det. Han stoppar munnen full med ost- och skinkpaj som vi lagat tillsammans, faktiskt helt utan ett enda större sammanbrott. Han påminner mig om att det är sådan paj som mormor lagade när hon var här. Just det.

Och just här, den här lilla episoden av all tid som är min, och vår tillsammans – här kliver jag utanför mig själv. Jag ser två små killar med pajsmulor på kinderna, mjölkmustacher och linblonda huvuden. Jag ser mig själv, en ganska trött men just i detta nu också väldigt stolt och lycklig mamma. Och jag påminner mig själv om alla böckerna om Lotta på Bråkmakargatan som lästes för mig när jag var liten. 

Tänk, det är väl tur att ”Lotta är en sån glad unge” som ”kan allting när jag tänker efter”.

Blå bekymmerspaus

Sjukt oergonomisk ställning i soffan. Scocco på låg volym och en löjligt blå himmel utanför vardagsrummets stora fönstervägg. Jag har nog egentligen ingenting särskilt att säga. Kanske ändå massor.

Följer Svenska kyrkan på Instagram. Ett roligt konto som drivs av olika personer varje vecka. En fin inblick i arbete, vardag, studier och allt som är livet. Den här veckan ett inlägg om Frälsarkransens blå pärla Bekymmerslöshetspärlan. Insåg att jag saknar min egen krans, som jag gjorde under konfirmationsläsningen för över 10 år sedan. Borde leta fram den, men har inte den blekaste aning om vart jag ska börja. Överväger att göra en ny.

I alla fall. Inlägget fick mig att fundera lite över det här med bekymmerslöshet. Att jag aldrig förstått grejen med den pärlan. Vadå, ska en vända ryggen mot alla världens bekymmer? Inlägget på IG fick mig att faktiskt, på riktigt, reflektera över behovet av att lämna över till någon annan. Att inte alltid stå vid rodret, att inte alltid fylla vilan med lösningar. Insikten om möjligheten och behovet av att stänga bekymren ute. Inte för alltid, men för en stund. Att lämna rodret, släppa på gasen, säga ”inte just nu”, och hålla fast. Behovet av att vara fredad för att göra fred. Möjligheten till en stunds mental floating i kärlek.

Sedan dess har jag låtit telefonen ligga. Inte laddat den fast batteriet tog slut för ett dygn sedan. Dansat till radion när jag diskat och i små korta stunder inte känt mig som en bristfällig mor, fru, vän, medmänniska. Lyssnat mer på mina spontana infall, vilket givit härliga promenader, upptåg i trädgården. Och känslan av fullkomlighet. Inte jämt. Men små stunder. Bekymmerslös.

Lite sånt har jag tänkt på.